Martyrernas land
Revolutionens låga

Efter självständigheten bildades en konstitutionsgivande församling, och 1994 färdades en konstitutionskommitté genom byar, städer och exilgemenskaper för att samla in folkets förslag. Konstitutionen slutfördes och ratificerades i maj 1997: partimångfald, maktdelning, garanterade friheter, återkommande val.

Inte en enda paragraf verkställdes. Det meddelades att gränskriget mot Etiopien (1998–2000) hade ”skjutit upp” att den trädde i kraft, och sedan blev själva uppskovet landets faktiska konstitution: ingen konstitutionsdomstol som tolkar, inga oberoende domstolar som dömer, inget parlament som lagstiftar eller utkräver ansvar.

Resultatet är ett styre som vilar på en ensam mans humör snarare än på en skriven text: Nationella rådet har inte sammanträtt regelbundet sedan 2001, och ödesdigra beslut — från krig till fred till en hel generations öde — utfärdas från ett enda rum.

Ett folk som betalade trettio år av blod för ett fosterland styrt av lag, finner sig nu styrt utan lag. Därför säger vi: att återge konstitutionen livet är ingen juridisk lyx, det är det första steget på vägen ut.

Sedan självständigheten utropades 1993 har Eritrea varken haft presidentval eller parlamentsval. Det som ägde rum var ett begränsat övergångsval 1993, därefter lokala val år 2000 som i sin tur drogs in, och hela vägen klipptes av.

Det anmärkningsvärda är att systemet själv antog en konstitution 1997 som uttryckligen föreskriver val vart femte år och en begränsning av presidentens mandatperiod. Isaias Afwerki har åsidosatt den texten i tre hela decennier och förblivit president utan förnyat folkligt mandat i mer än trettio år.

Ingen oppositionskandidat väntar på en valurna, eftersom partierna i praktiken är förbjudna, pressen är i bojor och allmänna möten är förbjudna. Valen avblåstes inte genom ett kungjort beslut.. hela landet tömdes på förutsättningarna att hålla dem.

Och när ett folk röstar med fötterna och flyr i tusental varje månad, är det världens tydligaste valmanifest: en legitimitet som har förlorat varenda en av sina valurnor och inte har något kvar utom rädslan.

Nationaltjänsten infördes 1995 för en bestämd tid på aderton månader: ett år av utbildning och ett år som bidrag till uppbyggnaden. Men kriget 1998 slog portarna vida upp, och den förvandlades till tvångsvärvning på obestämd tid utan slutdatum, så att en hel generation stannade kvar i lägren.

En elev i tolfte klass drivs till lägret i Sawa, och därifrån till militära enheter, statliga projekt eller arméns jordbruk, med en symbolisk lön som inte täpper till ett hål av svält. De som kommer för sent eller lyser med sin frånvaro grips, och stadsdelar och torg ringas in i räder som folket kallar ”Giffa”.

FN:s undersökningskommission (2015–2016) drog slutsatsen att detta system kan likställas med förslavning och dokumenterade tvångsarbete på obestämd tid under hot om fängelse och tortyr, samt order om att skjuta var och en som försöker ta sig över gränsen.

Så stjäls hela liv i pliktens namn: inga år över till studier, till gifte, till en dröm. Det fosterland som de unga befriade har blivit ett fängelse som bevakas av de unga.. och hela livet är ”tjänst” som tar slut först i flykten eller i graven.

Efter befrielsen 1991 rådde ett relativt fritt pressklimat i Eritrea: statliga tidningar vid sidan av oberoende, utgivna på tigrinja, arabiska och engelska, som kritiserade ministrar och lokala tjänstemän och öppnade dokument om korruptionen. Det klimatet varade i omkring tio år.

Den 18 september 2001 stängdes alla oberoende tidningar på en gång — ”Memitgnas”, ”Zemen”, ”Adaliss”, ”Setit” och andra — och deras utgivare och redaktörer greps, medan utländska journalister nekades inträde i landet. Sedan den dagen finns inte en enda oberoende tidning i Eritrea.

Rättighetsorganisationer har dokumenterat att ett antal journalister avlidit i förvar, och den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak är fortfarande frihetsberövad sedan 2001, utan åtal eller rättegång — ett av världens längst pågående fallen av journalistfängelse.

I dag ligger Eritrea år efter år i botten på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, ibland placerat även under Nordkorea. Ett land där ordet inte tillåts.. är ett land som styrs av tystnaden.

Under våren och sommaren 2001 sände femton personer från statens och befrielserörelsens ledning — före detta ministrar, fältbefäl och hjältar ur stridets första led, bland dem som hade stridit vid sidan av Isaias Afwerki själv sedan 1961 — öppna brev i vilka de krävde att konstitutionen skulle tillämpas, att friheterna släpptes fria och att de som försummat sitt ansvar i 1998 års krig ställdes till svars.

Svaret kom i gryningen den 18 september 2001: en gripandevåg träffade de flesta av undertecknarna, som fördes till isoleringsceller och hemliga fängelser, utan kungjort åtal, utan advokat, utan rättegång och utan att deras familjer fick veta var de hölls.

Ödet för de flesta av dem är än i dag officiellt okänt. Regeringen kungjorde att Mohammed Said Nawud avled i förvar 2004 ”av en hjärtattack”, rättighetsrapporter placerade ett antal andra bakom lås och bom, och de som hade smugit sig undan dömdes i sin frånvaro.

Dessa män var inte opposition från utlandet; de var delägare i revolutionen och i makten. Och det är just den sanning som systemet flyr från: det farligaste hotet mot enväldet kom inifrån det självt.. och dess upphovsmän begrävdes i öknen.

Eritrea har varken någon offentlig förteckning över sina fångar eller någon domstol som prövar deras ärenden. Säkerhetsapparaten griper och förvarar på egen hand; de flesta intagna ser aldrig en domare, och de som ställs inför någon alls möter militära undantagsdomstolar som inte uppfyller minimikraven för en rättvis rättegång.

FN:s undersökningskommission dokumenterade förvarandeförhållanden som signalerade verklig fara: celler grävda under jord i Eiraeiro, Ouetal, Massawa och Asmara; metallcontainrar som kväver på sommaren och fryser på vintern; och små rum där dussintals människor trängs utan sängar, ventilation eller toaletter.

När det gäller tortyren beskrev kommissionen den som ett systematiskt förfarande snarare än enstaka övergrepp: grov misshandel, upphängning i taket i timmar, sömnberövande och vägran av medicinsk behandling ända fram till döden. Den drog slutsatsen att dessa handlingar kan utgöra brott mot mänskligheten.

Och mest skakande av allt: gripandet når familjerna. Hela hushåll fängslas för att sätta press på en son som rymt nationaltjänsten, och böter utdöms mot var och en som frågar efter en intagens öde. I Eritrea är fängelset inte ödet för den dömde.. det är ett redskap i styret.

Hundratusentals eritreaner har flytt under de två senaste decennierna. Bara under 2015 beräknade FN att omkring 5 000 människor lämnade landet varje månad från ett land med högst sex miljoner invånare — en takt som gjorde Eritrea till en av världens största flyktingkällor i förhållande till folkmängden.

Närmast ligger exilgemenskaperna i Sudan och Etiopien, där läger har härbärgerat miljontals människor sedan 1998. Men den djupaste tragedien utspelar sig på flyktvägarna: Sinaiöknen, där organisationer dokumenterade bortföranden och tortyr för lösenräkning, begångna av människorhandlare som utnyttjade de flyendes desperation, och därefter Medelhavets båtar som svalde tusentals.

Och i exilen undkommer medborgaren inte statens hand: 2-procentavgiften för ”utveckling” uppbärs på inkomsten hos dem som arbetar utomlands, och konsulärtjänsterna — passförnyelse, födelseregistrering, till och med jordfästningen av de döda — villkoras av att den är betald, ett förfarande som FN:s säkerhetsråd har fördömt gång på gång.

Det eritreanska folket valde inte exilen; det drevs dit. Varje drunknad i havet, varje ung man som förtvinar vid en övergång, är en tyst åtalspunkt mot ett kvarts sekel av styre utan konstitution. Fosterlandet lämnades inte.. det blev tillfälligt förjagat därifrån, och det ska återvända.

Isaias Afwerki har lett Eritrea som president sedan 1993, och sedan 2001 har varje utrymme för deltagande stängts, ett efter ett: Folkfronten för demokrati och rättvisa är det enda dominerande partiet, parlamentet är suspenderat, fackförbund och föreningar står under förmyndarskap och allmänna möten är förbjudna utan tillstånd från säkerhetsorganen.

På vardagslivets plan: inget fritt internet och inga fristående medier, kommunikationerna utsätts för övervakning och granskning, universiteten tvingar största delen av sina studerande att göra nationaltjänst, och ekonomin domineras av armén, partiet och projekt som inte ansvarar inför någon offentlig budget eller någon kontroll.

Och allra högst upp en man som inte står till svars inför någon: ingen konstitution i kraft, ingen konstitutionsdomstol, inga val, ingen press. Beslut om krig, fred och svält fattas i ett enda rum, och det är folket som betalar med sina år, sitt blod och sitt uppehälle.

Därför insisterar organisationer för mänskliga rättigheter och demokratiska krafter på att problemet inte är enskilda personer ens, utan ett helt system, och att lösningen inte är att byta ut en man mot en annan, utan att ersätta enväldet med rättssamhället och konstitutionen.

Efter gränskriget mot Etiopien (1998–2000), som kostade tiotusentals liv, höjdes röster inifrån själva den styrande fronten: nu räcker det. Femton ledare — ministrar, fältbefäl och stridskamrater till presidenten själv — skrev under öppna brev som krävde att konstitutionen skulle tillämpas, att val skulle hållas och att de som försummat sitt ansvar i kriget ställdes till svars.

Isaias Afwerkis svar blev att i gryningen den 18 september 2001 beordra gripandet av elva av dem, stängningen av samtliga oberoende tidningar på en gång — ”Memitgnas”, ”Zemen”, ”Adaliss”, ”Setit” och andra — och gripandet av deras utgivare och redaktörer.

Sedan den dagen har ingen av de gripna ställts inför en domstol, och något offentligt åtal har aldrig väckts mot dem. Rättighetsrapporter har uppgett att ett antal av dem avled i förvar, medan den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak förblir frihetsberövad sedan 2001 utan rättegång — ett av världens längst pågående fallen av journalistfängelse.

Resultatet i dag: inte en enda oberoende tidning i landet, och Eritrea i botten på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex i åratal, till och med under Nordkorea vissa år. Ordet tystnade under ett enda dygn.. och tystnaden har varat i ett kvarts sekel.

När nationaltjänsten infördes 1995 var dess längd aderton månader. Men kriget 1998 öppnade dörren för att göra den till tvångsvärvning på obestämd tid: en hel generation drivs från tolfte klass till lägret i Sawa, och därifrån till skyttegravarna, jordbruken eller statliga projekt, med symboliska löner som inte täpper till ett hål av svält.

FN:s undersökningskommission beskrev detta system som något som kan likställas med förslavning: tvångsarbete på obestämd tid under hot om fängelse och tortyr, i uppenbar strid med folkrätten.

I städerna genomförs räder som folket kallar ”Giffa”: en säkerhetsringning kring en stadsdel eller ett torg, och varje ung man utan intyg om befrielse förs med bojor till lägren. När det gäller dem som försöker ta sig över gränsen dokumenterade FN order om att skjuta dem som flyr.

Och så blev fosterlandet som de unga befriade ett fängelse som bevakas av de unga själva; inga år för studier, inga år för gifte, inga år för en dröm.. hela livet är en ”nationell plikt” som tar slut först i flykten eller i graven.

1994 tillsattes en konstitutionskommitté under den framstående juristen Bereket Hapté Siassie, som färdades genom Eritreas byar och genom dess exilgemenskaper och rådfrågade folket, tills konstitutionen ratificerades i maj 1997: partimångfald, maktdelning, återkommande val, en fri press.

Inte en enda paragraf tillämpades. Det sades att kriget 1998 hade ”skjutit upp” genomförandet, sedan att ”tiden inte var mogen”.. tills själva uppskovet blev landets verkliga konstitution.

Och i dag: inget fungerande parlament — Nationella rådet har inte sammanträtt på år — ingen konstitutionsdomstol, inget annat parti än Folkfronten, och ingen president som står till svars inför någon. Bereket Hapté Siassie själv, konstitutionens fader, dog i exil efter att ha sett sin dröm trampas ned.

Ett folk som betalade trettio år av blod för ett fosterland styrt av lag, finner sig nu styrt av en ensam mans humör. Därför säger vi: striden om konstitutionen är inte död.. den väntar på en generation som återtar den.

Ingen behöver en opinionsundersökning för att veta hur eritreanerna dömer sin egen verklighet; det räcker att se köerna vid gränsen. Hundratusentals flydde under de två senaste decennierna, tills Eritrea blev en av världens största flyktingkällor i förhållande till folkmängden, och vid krisens toppår (2015) beräknade FN att omkring 5 000 lämnade landet varje månad.

Och flyktvägen är kantad av döden: Sinaiöknen, där rättighetsorganisationer dokumenterade människohandel och tortyr för lösen, och därefter Medelhavets båtar som svalde tusentals.

I stället för att fråga sig själv varför landets unga springer, har systemet förvandlat tragedien till en intäktskälla: en avgift på 2 procent som tas ut mot exilens barn i utbyte mot konsulatjänster, ett förfarande som FN:s säkerhetsråd har fördömt gång på gång.

Varje båt som sjunker och varje ung man som förtvinar i ett läger är en tyst folkomröstning om ett kvarts sekel av styre utan konstitution. Folket lämnade inte sitt fosterland.. fosterlandet blev tillfälligt förjagat, och det ska återvända.